Fortfarande en hel drös ungar som är sjuka. En kom tillbaka i går, men en annan vek sig i stället, så det är status quo. Vilket innebär att jag måste köra viktgenomgången i flera etapper. Trist! Det blir så himla utdraget när man inte får med alla på en gång. Och i dessa tider, med feber, hosta och magsjuka om vartannat, får man väl vara glad om alla är friska lagom till jullovet. Och på torsdag (eller möjligen fredag, beroende på om de har vaccin så det räcker) är det meningen att vi vuxna också ska få den omtalade sprutan, sen kanske man ligger där själv också. Nej, allvarligt talat, så illa tror jag väl inte att det ska bli, men jag är lite orolig för helgen. De flesta som fått sprutan (och som jag pratat med) har känt sig lite lagom ruggiga samma kväll och dagen efter, och den kvällen, om det nu blir fredag, ska vi på fest. På lördag ska det vara julbord med bowling (!) på Rolfs jobb! Hej och hå! Väl tajmat, eller hur? Undrar om man kan få sticket i vänster arm? Har en känsla av att min högerarm inte kommer att jubla över bowlingklotet...

Nåja, det ger sig, ska inte ta ut något i förskott, det kanske har tagit helt slut på vaccin, så det inte blir något, man vet aldrig.

Det var tur att jag hade med min våg, i alla fall, för den som Solveig hade plockat med från sin nedlagda skola fungerade inte. Lite synd, för den var analog, och jag tycker att det är alldeles för mycket digital avläsning numera. Klockan, termometern, vågar och jag vet inte allt. Jag menar inte att jag vill bojkotta det digitala, men ungarna borde få lära sig att avläsa en vanlig våg, och en vanlig (gammaldags) termometer innan de går på det andra. Samma med klockan, jag släpper dem inte ens i närheten av t ex 18.15, förrän de kan titta på två visare och säga att klockan är kvart över sex! Nu är jag väl lite petig, men det är mycket lättare att gå från kvart över till .15 än tvärt om, om man inte vet vad en kvart är. Och hur förstår man att minusgrader är under noll om man inte sett en termometer där innehållet sjunker när det blir kallt?

Ja ja, jag ska inte envisas med mina idéer mer än fem år till, sen får de göra som de vill. Fast jag tror inte någon unge har tagit skada av att säga kvart över sex...

Nu ska jag ha mitt kaffe, starkt, gott, uppiggande kaffe innan jag rättar några böcker som blev över i går. Det blev lite rörigt då också, Hampus och den mörke lille antagonisten i ettan råkade i luven på varann ordentligt. Hampus förlorade, och det var inte mer än rätt, för den här gången var det hans, och bara hans fel att det överhuvudtaget small. Så skulle det redas ut, och sen var det den icke-fungerande vågen, och lite annat smått och gott.

Men vi hade i alla fall tur med vädret...

Ha en härlig onsdag!

Regn, regn och åter regn. Hela måndagen lång. Den var minst lika trist som söndagen, och ungarna var lika sura som vädret. Nu var det ju tack och lov en relativt kort dag, för de hade ingen arbetslust att tala om. Lite småhängiga…alla åtta! Jepp, 1/3 av klassen hemma i sängen! En fick jag skicka hem under dagen, han kräktes över hela korridoren, och fick närapå mig att fortsätta där han slutat när jag skulle torka upp det. Det är nog nästan det värsta jag vet! Dessutom fick jag använda pappershanddukar, städerskorna ville inte låna ut en trasa, för ”den skulle de ju vara tvungna att slänga efteråt.” Och…??  Hur dyr kan en trasa vara?

Hampus kände sig illa behandlad av några treor (med all rätt, ska tilläggas) och ”rymde” direkt efter lunchrasten. Vanligtvis brukar han stanna i närområdet när han rymmer, men den här gången drog han i väg upp mot samhället, enligt ögonvittnen, så det kändes en aning nervöst ett tag. Han dök dock upp igen efter en halvtimme eller så, plötsligt satt han i korridoren. Jag undrade hur långt han hade gått, och han påstod att han hade varit hemma en sväng, men dels kändes det inte så kul att sitta där på trappen utan att kunna komma in, och dels skulle han missa mellanmålet på fritids om han inte gick tillbaka, så han lät nåd gå före rätt och gjorde oss den äran sista delen av timmen.

När klockan äntligen förkunnade att dagen var slut, kände jag att jag bara ville hem och sova, men det gick ju inte riktigt för sig. Jag hade en del som jag behövde ha klart tills idag, vi ska börja jobba lite med vikt. Jag hittade några gamla vågar i ett skåp, den ena ser ut som om den kommer från tiden närmast efter andra världskriget, men den verkar fungera. Synd att digitala vågar är så dyra, det borde finnas en sån också, i och med att det inte finns någon brevvåg. Nu tog jag motvilligt med min egen, men jag tänker vakta den som en drake! Nåde den som försöker ta reda på sin egen vikt på min våg! Jodå, jag kan tänka mig flera stycken som skulle kunna försöka…

Nu är det bara lite papper som ska kopieras, så de har något att skriva på, och det ska bli genast…efter kaffet!

Ha en bra tisdag!

Vilken dag det var i går! Jag tror ordet gråväder fick ett helt nytt ansikte. Snacka om regnig söndag! Kökslampan förblev tänd hela dagen, det var nästan omöjligt att se ordentligt utan den. Och jag tillbringade en stor del av dagen just i köket. Matlagning för flera dagar framåt. Inte för att jag är väldigt upptagen under veckan, den är nog ovanligt lugn för att vara en vecka i mitt liv, men det är så skönt när man kommer hem och maten i princip är klar. Leverstuvning (yuck!!) till far i huset. Inte det jag helst tillagar, men han älskar det. Har vid ett flertal tillfällen sagt åt honom att söka för det, men han envisas med att det är gott...och nyttigt. Tja, nyttigt kanske, men jag tycker inte det är gott. Biff á la Lindström, (betydligt godare), fläskfilégryta med champinjoner och pastagratäng.

 Dessutom är det min kaffevecka här, så jag behöver en del eftermiddagar till att baka lite. Jag säger bara det, tack och lov för Kungsörnens sockerkaksmix! Till min stora glädje är årets nyhet saffranskaka. Jag hade ett recept på saffranskaka som jag alltid gjorde till 1 advent, men det har försvunnit på något sätt, och minnet är ju inte alltid på topp, så jag kommer helt enkelt inte ihåg proportionerna. Nu är det bara att hoppas på att den här mixen motsvarar förväntningarna.

Fem dagar kvar till det första framträdandet för säsongen. Det är övning som gäller idag och ett par dagar framåt. Hoppas nu att treorna får öva lite själva första timmen, så de inte är lika griniga som sist, för nu är det snart skarpt läge som gäller. Jag vet att de flesta brukar skärpa sig när det verkligen gäller, så jag har inte panik...än, men det är ju trevligt med glada ansikten på dem som står framme i koret och sjunger.

Men innan det är dags att sjunga har jag lite böcker att rätta, och lite kaffe att dricka, och det ska jag göra nu, alldeles med en gång.

Önskar er alla en trevlig måndag, och en bra start på veckan.

Jag vet inte om PEAB-folket härnere har blivit inspirerade av dem som håller på med vägbygget norrut, (...”varför ska ni ha allt kul? Vi vill också j-vlas med trafikanterna!!”) eller om det möjligen är så att mellerudsborna kört alldeles för fort på Viaduktsgatan, vilket är lätt hänt, med tanke på att den nästan räknas som en förbifartsled. Vilket som, nu har de hållit på och grejat där någon månad, och gjort ”midja” på två ställen. Det går alldeles utmärkt att mötas på de ställena, förutsatt kanske att man inte kör i 80-90. Men folket här litar inte riktigt på det, har jag märkt, de känner sina Pappenheimare (Mellerud har västra Sveriges absolut sämsta trafikkultur ), många stannar på sin sida och väntar in mötande trafik. I går, t ex. såg jag när jag kom på krönet av viadukten, hur mötande bilister som stannat för att släppa fram trafik från andra hållet tog ut svängen rejält när de hade fritt körfält. Men till alla er som inte riktigt vågar vill jag bara säga en sak:

De vita strecken vid kanten är inte farliga, jag lovar! Jag har kört på dem flera gånger och det händer inget. Sänk farten lite och le mot dem du möter...De kommer att bli så förvånade!

Annars hände inget särskilt här i går. Far i huset var lite ur slag och sov mest hela dagen. Det enda som störde rutinerna var att Lars-Erik, grannens son, ringde och bad mig komma över, för mamma Lisa hade ramlat och slagit i huvudet. Nu var det inte så farligt som han trodde, det var helt ytligt, och hade redan slutat blöda när jag kom, och Lisa själv var mest besvärad över att han ringt efter hjälp. Men hon är ju ändå snart 84 år, och kan inte förflytta sig utan käpp, så jag förstår att han blev orolig...särskilt som han skulle ut på fest. Vågade han lämna henne, eller...? Jag tog på mig ansvaret för kvällen, det var inget djupt sår hon hade, och hon var lika pigg som vanligt, så han kunde ta sin utekväll med gott samvete. Ringde över vid 21.30 och allt var OK. Nu är persiennerna uppdragna i hennes sovrum, så hon är på benen i dag med. Ska gå över och titta till henne sedan, är det någon jag vill hjälpa här i närheten, så är det Lisa, hon är den bästa granne man kan tänka sig!

Carin kom hem en sväng efter sin biokväll. Hon hade sett ’This is it’ för,,,fjärde gången, tror jag. Önskar nästan att jag hade gått med, fast jag skrev för ett tag sen att en gång var nog. Men jag har tänkt på den många gånger sen den 5 november och jag hade nog klarat en gång till utan problem, bara för att bekräfta vissa sekvenser. Men den kommer nog som dvd snart, det är förutsätter jag, och då kan jag ta reprisen...

Nu ska jag ta morgonkaffe...med repris om en stund.

Önskar er alla en skön söndag!

I går hade en till vikit sig hos mig, men det går inte att skylla på sprutan. Hugo var en av de lyckligt lottade som tagit sin spruta i förväg, så hans feber har andra orsaker. Nio barn kvar i klassrummet. Tur att det var fredag, för det började likna Tio små negerpojkar. Nu kan de få vara sjuka bäst de vill över helgen…bara de är här på måndag.

De som var här skrev dikter. Flera stycken gjorde variationer på Gustav Frödings Gråbergssång, Moas handlade om en solstol. ” sol, stol, sol, stol”…osv och slutade med en solstol på gräsmattan, Hampus snodde ihop en val och en sal, och på något vis fick han valen att hamna i havets sal till slut. De kan minsann få till det, så små de är!

Sen övade vi adventssångerna tillsammans med 1:an och 3:an. Enligt vad mina gryn tyckte själva så kunde de sångerna bättre än treorna, och jag är böjd att hålla med dem. Det är tyvärr ett av många tecken på all ”fröken” inte trivs med sina elever, hon bryr sig inte. De har inte fått träna en enda gång på egen hand, för hon har ”inte känt för det”. Till en del kan jag förstå henne, för det finns ett gäng där, som inte är kul ens en varm, solig dag i maj, men hon gör det ju inte lättare för sig genom att demonstrera sin motvilja. De känner av det, och gör sina j-velskap till en skön konst. Sorgligt, men sant. Nu märkte de att de var i underläge mot de yngre förmågorna, de gillade inte läget, så det lär hon få igen. Och det går inte ens att prata med dem, jag har försökt en annan gång. De hör vad jag säger och de förstår mina ord, men de köper inte budskapet…

Enligt alla optimister ska det bli sol idag. Det skulle kännas väldigt bra, det var länge sen sist. Då gäller det också att ta vara på minuterna, för redan i morgon ska det regna igen. Enligt samma källa.

Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, men det löser sig nog. Ska fila till min önskelista till tjejerna, bl a.

Fast…först ska jag ha en stor kopp (minst en kopp!), sen ska jag ta resten av dagen.

Ha en riktigt mysig weekend!

Hur höga är oddsen för att 21 barn av 100 ska vara sjuka dagen efter H1N1-sprutan, utan att det har sina rötter i vaccinet? Gårdagsmorgonen var den häftigaste sen magsjukeepidemin gick för ett antal år sen! Telefonen ringde nästan oavbrutet mellan 7.45 och 8.20. Feber. Ont i armen. Sex i f-klassen, två i ettan, en hos mig, sju i trean och de andra fem spridda över mellanstadiet. Nu kan det ju vara så, att de som ringde in feber hade blivit sjuka ändå, men man undrar ju...

Marie Louise i trean hade en skön dag, i alla fall, de flesta av dem som gör livet surt både för henne och klasskompisarna låg hemma, så hon bara njöt, och såg det som en bonus. Likaså Solveig. Två av de ’värsta’ ettorna, de som drar igång allt tänkbart rackartyg (och lite som ni inte kan tänka er också, jag lovar!) var borta, vilket liksom tog udden av de värstingar som var närvarande, så även hon passade på att vila upp sig.

Jag har ju bara en som kan ställa till det, även om det inte händer varje dag (åtminstone har det inte hänt varje dag på ett bra tag) och han var närvarande, så här var det sig likt.

Hur höga är oddsen för att samma låt ska spelas på Rixfm när jag startar bilen på morgonen som när jag startar den på kvällen? Vet inte om jag skulle våga satsa på det, men det var vad som hände i morse. Europe´s New love in town var det första jag hörde båda gångerna. Märkligt... Nu är det väl något slags random selection antar jag, de slänger in sina låtar och datorn sköter resten, det måste det vara, annars undrar man lite över hur det kan gå till när t ex  Beyoncé´s Halo spelas två gånger inom loppet av 20 min. Fast egentligen...Jag vill inte vara orättvis på något sätt, men de har inte så där ruskigt många låtar på lager. Eller så spelar de en drös med låtar på morgnar/kvällar, och en annan drös på dagen. Vet inte, men såvitt jag har kunnat utröna så rör det sig om ca 10-12 standardlåtar, och några jokrar. Killers Human, Lady GaGas Pokerface/Romance, Hassles Hurtfull/Don´t bring flowers, Darins Viva la vida, Mando Diaos Gloria, Takida… Velvet...Pink...Green Day...och så givetvis Beyoncé. Lite enahanda, om man ska vara kritisk, men man lär sig en del textavsnitt...

De senaste månaderna ha MJ varit en av jokrarna. Han spelas kanske varje dag, men jag hör honom ungefär 2-3 ggr på en vecka, fast det är åtminstone oftast olika låtar.

Men vaddå, det är inte ett dugg mer omväxling på Lugna favoriter. Samma tugg, fast andra spår. Jag har inte gått över till Rixfm för att jag tycker de är bättre, men jag kan inte höra Lugna favoriter med någon behållning längre än till Ånimskog, sen blir det bara skrap och brus.

Apropå brus, idag ska jag börja med en Bamyl, tror jag. Har ont i skallen, trots att jag inte gjort något för att förtjäna det. Jag fick ju inte ens en spruta...Men efter den blir det kaffe. Dubbelverkan!

Ha en skön fredag!

Nu är det nästan färdigsprutat i klassen – tack och lov, bara en sjukling som missade föreställningen. Att säga att första timmen var rörig, vore ett grovt understatement. Alla, utom Moa och Hugo då, som ”fuskat” och tagit sprutan i förväg, var jättenervösa. Dessa två, som hade förhandsinformation, så att säga, bombarderades med frågor, men de knep igen och ville inget säga. Men det gick förvånansvärt smidigt när det väl kom i gång, ingen skrek och ingen grät. Det var bara Emil som stack ut från gänget, för han svimmade! Jag stod och kämpade med att försöka ringa in en vikarie till idrotten mitt för dörröppningen till ”sprutrummet” när jag fick se att Emil, som stod och lutade sig mot väggen medan han såg sin storebror bli stucken, började hasa neråt, sådär som när sockarna glider på halkigt golv, men han gjorde inget försök att räta upp sig, och plötsligt låg han raklång, och huvudet small i tröskeln. ”Men oj, ramlade du?” sa hans mamma, men fick inget svar. Hon (gravid i åttonde månaden) blev jätterädd, släppte treåringen hon hade på armen rakt ner i golvet och slängde sig ner bredvid Emil och började ruska honom. En av sköterskorna fick snabbt upp henne, satte ner henne på stolen igen och hivade upp den ilsket skrikande lille killen i knät på henne, medan den andra vant pysslade om Emil, som snart kvicknade till. Han fick ligga kvar på golvet tills han fått färgen tillbaka i ansiktet, sen fick han sin spruta och kunde komma in till oss andra igen. Men han var lite tagen hela förmiddagen. Han har aldrig svimmat förut, så det var en helt ny upplevelse, inte helt positiv, men å andra sidan hade han hela klassens totala uppmärksamhet under resten av dagen, och det var desto behagligare...Han är en av de där som alla älskar, tjejer såväl som killar, de fjäskade runt honom väldeliga, och det gillade han.

Filip var också populär igår, men av helt andra orsaker (två orsaker!). Först och främst fick jag inte tag i någon som kunde ta idrottstimmarna ( det är andra gången på två veckor som fröken är borta!), och jag muttrade en hel del över att behöva ta mina ungars lektion själv, har inte haft en idrottslektion på ca 30 år, och då säger Filip att han kan hjälpa mig. Och ta mig katten, jag trodde honom på direkten! Han är jätteduktig på allt var sport heter, så jag tänkte att han kunde gott få göra ett försök. Och jag behövde inte göra många knop den lektionen, den saken är klar! Han skötte det så fint som om han gått ett par år på GIH. En lek som uppvärmning (bara en sån sak!), sen spökboll och sist 20 min innebandy. Det enda han bad mig om var att hålla koll på klockan, och det gjorde jag så gärna. Otroligt bra! (Ska rekommendera honom till de andra lärarna nästa gång Nina är borta! )

Sen det andra: En dag i slutet på förra veckan kom han till mig och undrade om han kunde få bjuda på pepparkakor den här dagen, han tyckte att det kunde behövas lite tröst efter en sådan pärs som en influensaspruta. Givetvis fick han lov att göra det, och jag lovade att jag inte skulle säga något till de andra. Så efter maten berättade han att alla skulle få kakor för att de ”varit duktiga”, och jublet steg mot taket. Jag hade tagit med en flaska saft, han hade en hel hink med pepparkakor, så det blev nästan lite fest. Och fast de nyss ätit lunch lyckades de trycka i sig mängder med kakor. Oskar föreslog att Filip skulle få en applåd för sina insatser under dagen, och det fick han, med råge! Han blev lite röd om kinderna, tyckte väl inte att han gjort något speciell märkvärdigt, fast glad blev han, det syntes. Sen var det ju förstås en närig liten en som undrade när de skulle ta spruta nästa gång...

Nu ska jag ha lite kaffe, fast det blir inga pepparkakor till...

Önskar er alla en torsdag som inte blir alltför våt!

Undrens tid är minsann inte förbi! I morse, ungefär halvvägs till jobbet, smög det upp en bil bakom mig, och höll sig kvar där enligt principen ’Håll avståndet!’ Jag tänkte att jaha, nu var det så dags igen! Men hör och häpna, efter ca 1 km gick den ut till vänster, blåste förbi och -  försvann?! Ja, visst var det en polisbil! Finns väl ingen annan kategori bilister som kör i kapp, lägger sig bakom och bara blir kvar där trots att möjligheterna till omkörning är goda. Vad var det nu då? Dög jag inte längre? Varför fick jag inte blåsa och visa körkortet? Hade de redan stoppat någon annan intet ont anande innan de fick mig framför sig? Eller har de lagt bilnumret på minnet? ’Nej, inte hon nu igen, han är så himla tråkig! Alltid nykter, lappen har hon med sig varenda gång, däcken är justa, det såg vi sist, och alla lampor funkar. Nä, vi drar upp till stan nu, så man kan få en kopp kaffe!’

Visst, jag vet hur det kan vara på morgonkulan, så vem vore jag att missunna dem deras kaffemugg! Men...det är en liten sak jag grunnar över. Från och med ca 5 km hemifrån och 18 km framåt är det hastighetsbegränsning. 70 km/ tim. Så...hur tusan kunde de köra ikapp mig?? Jag håller 70, eller däromkring, kanske 75 som mest, för jag har lärt mig allteftersom tiden gått, att det kan stå markeringar av olika slag både mitt i körfältet och halvvägs ut, och så bråttom har jag inte att jag behöver riskera att köra ner något sådant. Men jag hade varit på väg genom denna begränsning i nästan 20 minuter, när de kom i kapp mig. Tyder inte det på att de hållit högre hastighet än den gällande? Är det tillåtet för en polis på slöpatrullering att bryta mot hastighetsbegränsningarna? Visst måste de väl dra järnet ibland, men då ska det enligt min ringa mening vara med blåljus och/eller sirener! En varning till oss andra att det hänt något, och nu flyttar ni på er! Nu var det ingetdera, bara en vanlig, stillsam onsdagsmorgon. Får man ta sig såna friheter som representant för lag och ordning? Jag menar, om det hade varit tvärtom, ifall jag legat och kört 90 på 70-väg och kommit i kapp dem, hade de då bara smålett, skakat på huvudet och sagt till varann: ’Det är bestämt fler än vi som längtar efter morgonkaffet.’ Icke, sa Nicke! Då hade blåljusen kommit på, det kan ni vara övertygade om! Sen hade jag fått blåsa, visa kortet och motta ett bötesföreläggande om ca 2 000 kr!

J-kla ögontjänare! Ett vanvettigt ögonblick for det genom huvudet på mig att jag skull öka farten och börja blinka med ljuset, bara för att se om de stannade, och sen fälla deras egen klassiska replik: ’Det gick visst lite fort här!’ Bara för att se reaktionen, och höra kommentaren...

Men det gjorde jag inte. Jag masade vidare de kilometer som var kvar på 70-sträckan och sen körde jag också i 90. Så det så!

Dom har antagligen fått sitt kaffe nu, medan jag suttit här och plitat, så nu är det min tur!

Ha en trevlig onsdag!

Allt var sig tämligen likt här i går, bortsett från att en envis dimma belägrade trakten större delen av dagen. Vid 14-tiden gjorde solen ett försök att hävda sig, men det blev just – ett försök. Ingen pondus där, inte. Men det är ju åtskilliga plusgrader, i alla fall, och det smäller högre, tycker jag. Att veta att halkan inte är något problem är värt en hel del, som t ex i morse när det kom rådjur på två olika ställen. Nästan det första PEAB gjorde i våras var att sätta upp viltstängsel längs vägbygget, inte riktigt hela vägen, men nästan. En Gudi behaglig gärning, så sett, men jag tyckte det var lite som att fylla ett nytt skåp innan man satt upp det. Okej att man kanske borrar ner stolparna, men resten verkade lite väl optimistiskt. Och mycket riktigt, nu har de fått lossa det på ett par ställen, för att komma åt med de stora maskinerna. Tyvärr har de inte lossat parallellt på båda sidor, utan det är långt emellan gapen, vilket innebär att djuren inte hittar någon ingång när de korsat 45:an. Så de här vimsade omkring och letade efter en passage in till skogen på andra sidan, med mycket liten framgång. Och eftersom rådjur väldigt lätt blir stressade, så gick det ju inte lättare. Jag såg det ena paret på långt håll, i strålkastarskenet från en mötande bil, och de hade noll koll, rusade halvvägs över, vände och sprang nästan ner stängslet, och sen ut på vägen igen. Både jag och den mötande lyckades undvika att köra på dem, mycket tack vare att vi hade så låg fart man bara kan ha utan att det står helt stilla. Men de kunde likaväl ha rusat rakt in i någon av bilarna, de var så nervösa så jag tror knappt de såg något. Hoppas de hittade rätt innan det hände något riktigt illa, ska se om jag ser något när jag passerar på hemvägen. De var ganska små, antagligen årskalvar, eller så har tillväxten varit dålig på senare tid.

I går kväll var det arrangörsträff i kommunhuset. Det låter väl fint? Arrangörsträff…

Men jag arrangerar inget på egen hand, jag bara representerar spelmansförbundet, och det vi gör är att kolla upp var och när saker och ting händer i kommunen, (och det händer väldigt mycket från 4 dec till 11 jan, det är något på gång minst tre kvällar/vecka!)så att inte varje ledare sitter på sin kammare och bestämmer sina datum för sina konserter och dylikt. Allt läggs in i en gemensam agenda, lättillgänglig för alla, på nätet. Meningen är att det inte ska bli såna olyckliga krockar som när Tommy Emmanuel blåste oss på jubileumskonserten för ett år sedan. Ja, det var ju inte hans fel, hans arrangör hade i rena upphetsningen glömt att kolla upp om det hände något annat den helgen. Så vi fick byta dag. Han hade drygt 900 pers på sin fredagskonsert, vi hade 56 på vår, kvällen efter…

Folk går helt enkelt inte ut två kvällar i rad, det blir för mycket. Det var efter detta som dessa arrangörsträffar kom till. I går var vi 8 pers, inkl kultur- och fritidsutvecklaren Lasse. Ja visst låter det invecklat?! Men jag tänker inte vidareutveckla det, han har hand om sånt som händer, helt enkelt.

Trevligt i alla fall, att se att det är så mycket på gång på en så relativt liten plats som Mellerud med omnejd.

På gång nu är kaffekokaren! Ni märkte nog inte det, men jag var ut och slog på den för en minut sen.

Ha en skön tisdag!

Katten Simba har övergått till vintersovplatser. Han är rolig, den. På sommar och tidig höst väljer han en av garderoberna och/ eller soffan i TV-rummet, när det börjar bli kyligt ute och jag har lagt duntäcket i min säng, så ligger han antingen där eller på hatthyllan i nedre hallen, där han har en tjock dyna i fuskpäls. Att han legat på min säng ett par veckor nu är helt uppenbart, det blir liksom en djup grop där han borrat ner sig, och den glömmer han alltid att rätta till efter sig. Men det helt OK om han tillbringar dagen där, bara jag får den tillbaka när det är min tur att sova. Då är han portförbjuden därinne. Att bli väckt på natten av att någon trampar runt på mig hör inte till det jag uppskattar mest, måste jag säga. Jag har ganska svårt att somna, ett aber som jag dragits med större delen av livet, jag måste vara helt slut för att kunna sova någon längre stund. Det gäller också ifall jag blir väckt sen jag väl knoppat in, det kan ta någon timme innan jag är tillbaka till drömlandet. Och sen den gången då katten bara var några år, och han kom in och hoppade upp på mig mitt i natten, så stänger jag dörren mitt framför nosen på honom. Han gillar det inte, han brukar stå och tycka synd om sig en stund innan han ger upp. Han förstår tydligen inte att det är för hans eget bästa. Att han överlevde då när han väckte mig med en duns, beror bara på att han var snabbare än jag, och drog järnet ut genom dörren och vidare, innan reptilhjärnan hann bestämma om jag skulle fly eller anfalla. Jag kände att anfalla låg närmast till hands, och det är jag glad för, eftersom den närmaste flyktvägen går via fönstret.

Fick en önskelista från Carin i går. Jag måste säga att den har minskat i omfång med åren. För så där 14-15 år sen var den en A4-sida, nu börjar t o m hon få problem med att knåpa ihop ett anständigt antal önskeklappar.

6 cd/boxar/dvd ...och en T-shirt!  Undrar vad hon ska ha den till? Fast det är klart, det kan vara skönt att ha något att byta till när man lyssnat/tittat sig igenom allt det materialet.

Javisst ja, det var visst en stekpanna också. Vilken blandning! Men jag ska inte säga något, min lista ser minst lika rolig ut: ungefär lika många par polarsockar som hon önskat audio/video, en skiva med Whitney Houston, post-it-lappar och doftande värmeljus. Det ni! Ja just det, en ny stekpanna också...

Nu ska det bli intressant att se om jag har några sjuklingar idag. Det gick en våg av halsont, feber och ont i magen genom skolan förra veckan, dock bara ett fall hos mig. Hoppas de håller sig friska nu, det är stora sprutdagen på onsdag, då det kommer ett team från skolhälsovården för att vaccinera eleverna mot svininfluensa. De allra flesta har valt att ta sprutan, eller snarare, deras föräldrar har bestämt att de ska ha den.

Så den dagen blir det ingen ordning på...

Men idag ska det bli ordning på torpet! En späckad planering, inte värst mycket tid för slökörning! Jullovet närmar sig med stormsteg nu, och jag har en hel del kvar som jag vill göra innan dess. Fast det första jag tänker göra, just nu, är att fixa en kopp starkt och gott kaffe!

Önskar er alla en fin måndag!

Hörde på radion att Lady GaGa ska få ett pris för sin klädsel. Det är Stylemaker Awards som ger utmärkelsen, och motiveringen lär vara: ’Just när man trodde man hade sett allt!’ Och det kan nog vara befogat. Jag har inte sett mycket som slår hennes outfits...när jag tänker närmare efter så har jag nog inte sett något som bräcker henne. Men – vill man synas, och bli hågkommen, så kostar det! Det jag tycker verkar svårast är att hon väl måste hålla stilen, så att säga, hitta på nya galna saker med jämna mellanrum, och det måste väl finnas en gräns någonstans för hur knäppa kombinationer man kan göra. Men hon är ju ung och fräsch, bara 23 år, så hjärnan håller säkert ett par år än innan propparna går på grund av överbelastning.

Kikade runt lite på Kulturnatta, Melleruds årliga event för musiker, konstnärer, dansare med flera utövare av någon konstform, i går. Först ut var Mukulele, vår inhemska ukulelegrupp, bestående av tre mer eller mindre begåvade ukulelespelare. Eller, spelar gör de väl någotsånär, men de sjunger hellre än bra. Särskilt Anders, han är så tondöv man kan bli, det får närmast räknas som olycksfall i arbetet om han sätter en ton där den ska vara. Jag tvivlar nästan på att han kan skilja på Evert Taube och en häftig inbromsning. Men nu är det ju som så, att de här killarna är vad man skulle kalla klassens clown bland musiker, de gör inte anspråk på att vara perfekta, de går mer in för att vara lite småroliga, att visa folket att man inte behöver vara superstjärnor för att ha kul med musik. Och jag kan tänka mig att de har kul på sina övningar, när de sätter ihop en massa låtar som egentligen inte passar tillsammans, men som ändå känns rätt OK när de framför dem. Eller när de skriver om texterna till kända låtar. I går var det ’Du är min man’, Benny Anderssons landsplåga, som fick en genomkörning. Andemeningen var att den ursprungligen var skriven för Tommy Körberg, men att han inte fick sjunga den för sin fru, så Helen Sjöholm fick överta den. Nu skulle vi emellertid få höra originalversionen! Och med lite justeringar här och var så blev det den ultimata gaylåten.

Sen var det Happy Jazz, Please i Sparbankssalongen. Härliga, medryckande låtar i den enda jazzform jag klarar av, sån som får en att le och må bra; Dixieland. Vi har inte mindre än två såna band här på trakten, dels Happy Jazz, men också B C Stompers, där fars i huset kusin har spelat trumpet i många herrans år. De har t o m gett ut en skiva, någon gång på 70-talet, så det är en vinylplatta. Jag tror inte att den någonsin kommer att spelas över på cd, så kända är de inte, fast de är världsberömda i hela Vänersborgstrakten (det var där de bildades en gång i tiden, Vänersborg=staden i viken= Bay City= B C Stompers) med omnejd.

Slutligen Viskafé på Thai. Jag gick upp en snabbis vid 22-tiden, för jag ville höra lite Cornelis Vreesvijk. Taube och Dan Andersson i all ära, men dem har man ju haft kontakt med sen småskolan. Dessutom gillar jag Cornelis’ texter. Och Lasses röst passar tll de sångerna, Cornelis hade inte heller världens vackraste pipa, om man säger så. Synd bara på den skränigt berusade publiken, som bara sk-t i att det stod några och sjöng där framme...

Så nu förstår ni säkert att jag behöver lite kaffe för att vakna till, det var lite svårt att somna i går kväll, hade alldeles för mycket musik kvar i öronen. Men det ska snart vara åtgärdat.

Ha en glad och harmonisk söndag!

”Ute faller snö, i spiltan Blacken står”...Det var rena Bjällerklangkänslan här i går kväll, men det varade inte länge, naturligtvis. Vid 21-tiden var gräsmattan täckt av ett tunt snötäcke, vid pass 22 hade snöfallet övergått i regn, och på den vägen var det, hela natten. Nu är det grönt igen. Varför denna ansträngning från vädergudarna varje år?? Kan det vara så att de tränar för den ”riktiga” vintern? Liksom för att komma i gång, och se om de minns hur man gjorde?

”Åkej, grabbar, då släpper vi på! Kan vi få lite större flingor här, tack. Inte så illa! Och vindmaskinen, vem har hand om vindmaskinen?? Jaha, du där, se om du kan få det att virvla så där vildsint...njae...lite mer...kan jag få lite mer flingor, det ska vara tätt i luften! När ni ser bilarna gå ner på halvljus, då är det lagom...men herre je, kommer ni inte ihåg ett dugg sen i fjol?? Det här har vi tragglat varenda november sen urminnes tider, och ändå verkar det lika nytt nu igen! Så...och så stänger vi av. Snabbt!! Jag vill det ska sluta som om ni tryckte på en knapp! Effekten, killar, tänk på effekten! Det ska vara lite dramatik! Precis när människorna tror det har gett sig, då slår ni på igen. Och det ska gå lika snabbt! Det ska vara lite spännande, hörni, den här månaden är tråkig nog för hela året, vi måste ge dem lite spänning! För den delen tror jag de är lika bakom flötet som ni, de slirar omkring här på sina sommardäck, och verkar vara helt överraskade av att vi jobbar! Det är nog många därute som inte har skottat ända fram, hahahah...Nä, det var ett skämt, ta det inte så bokstavligt!! Åkej, nu vilar vi en stund, släpp fram Pluvius nu, så han kan ta bort era miserabla försök att få till en anständig vinter!...”

och så vidare i all oändlighet. Som jag sa (...skrev) i går, det ska bli skönt att slippa de här två närmaste dagarna. Varje dag utan körning snöslask är en bra dag. Till veckan ska det visst bli mildväder igen. Mina barn är inte lika nöjda med det som jag är, och det är väl inget att säga om det. Det skulle åtminstone bli lite omväxling för dem som inte är bandyfanatiker, och mest tycker det är tråkigt i största allmänhet. Men trots att jag tycker det är synd att de går miste om snön, så är jag glad för min egen del. Snacka om kluvenhet!

Om två veckor skulle det kunna få komma ett litet lager, om det bara vore minusgrader, så det fick ligga kvar sen. Jag är inte speciellt kyrklig av mig, men det är något visst med 1 advent. Det är nog mer alla ljusen än religionen som lockar, tror jag. 1½ månad med ljusstakar och stjärnor i fönstren är inte fel, det ser väldigt varmt och ombonat ut när man tittar ut över nejden. Och när det sen är dags att plocka bort grannlåten, då har det vänt och blir ljusare för varje dag.

Men vi har ett tag kvar dit, ska inte ta ut något i förskott. En sak i taget nu, och närmast på programmet står morgonkaffet! Sen blir det lite strandhugg här och var uppe på byn, det är ’Kulturnatta’ i Mellerud i dag, ända fram till midnatt.

Ha en trevlig lördag!

Snöfallet upphörde temporärt under morgontimmarna i går, men återkom runt 11-tiden, för att envist hålla på i flera timmar, och kyligt och visset var det hela långa dagen. Jag tror inte att temperaturen var över 3 grader någon gång. Några var blöta redan innan det ringde in första gången, så det blev en del innesittande.

Men vi kunde i alla fall göra våra potatistryck, och de blev jättefina…åtminstone de flesta. Vissa behöver ju några försök innan de får in den rätta känslan, s a s. Filip klämde sönder två (två!!) potatishalvor, och jag menar verkligen mosade hela motivet: Han hörde att man skulle trycka mönstret mot papperet, men sen slutade han lyssna, och tog det hela mycket bokstavligt. Hade inte potatisen gett sig först, så hade det antagligen blivit märken i bordsskivan! Han la hela sin nioåriga tyngd på potatisstackarn, och den dog nästan omgående. Han tittade närmast häpet på katastrofen, men skam den som ger sig! På´t igen! Med samma resultat… Jag kollade in honom, men tänkte inte lägga mig i förrän han insåg själv att något blev fel. Det fanns gott om potatis…Efter andra potatiskraschen, ropade han på mig och anförtrodde mig att han nog behövde lite hjälp, så jag tog en färdig figur färgade den och la den på papperet. Bara la den, utan verbal instruktion. Oftast funkar det bra på honom, och även nu. ’Jaha’, sa han förvånat, ’jag trodde man skulle trycka!’ Jag avstod från att säga att det finns olika nyanser på ordet trycka, hade han lyssnat från början så hade han hört ’trycka lätt’…Men när han väl fattat galoppen så gjorde han några riktigt skapliga teckningar. Och så Max, som nästan aldrig lyckas få speciellt mycket varken gjort eller rätt i det vanliga arbetet, han gjorde målarvärldens motsvarighet till hat trick; tre helt perfekta papper, inget spill, inget kladd, bara...jättebra!

Snöade i morse också, lika envist. Vad det känns skönt att det är fredag idag! Två hela dagar när man slipper halka runt på vägarna. Det var tydligen ett par långtradare som varit illa ute igen tidigt i går morse, bl a en nere i Mellerud, där 45:an hade fått stängas av under nästan en timme. Tre st på en vecka, på grund av halkan! Jag är väldigt glad att jag inte var ute vid samma tidpunkt – på samma ställe. Men troligen var det något senare än när jag åkte. Det började snöa då, men det hade inte lagt sig på vägen, så den var helt OK, trots att termometern i bilen visade 1 grader.

Hoppas vädret blir någotsånär hyfsat i morgon kväll, när det är Kulturnatta, så folk har lust att gå ut och besöka alla olika events. Lite kyla går väl an, men snöstorm skulle göra illa vid publiktillströmningen.

Bortsett från det tänker jag inte göra värst mycket, bara ta det lugnt. Jag var helt slut när jag kom hem i går, fattar inte varför, om det inte var Africanakvällen som kom efter. Borde egentligen ha åkt ut till Alban med Ale Möllers skalmeja, som jag fick förtroendet att ta med mig från konserten, eftersom den behöver en reparation, eller som Ale sa: ’Den behöver komma hem till pappa ett tag.’ Men jag somnade framför TV:n, och sen var det lite för sent. Och i em åker Alban och Tomas, våra två färskaste riksspelmän, till Sälen för att, som ett av två lag, representera Sverige (och Dalsland) i en nordisk folkmusiktävling. Så jag får pyssla om den sjuka skalmejan på egen hand tills helgen är över.

Nu ska jag hänga teckningar...så fort jag fått första muggen kaffe!

Ha en härlig fredag därute!

Snöstorm när jag åkte hem i går, och snöstorm nu med Hurra!  Bitvis verkade den ha fortsatt ända sen i går em. Massor med snö på vägen och helt vitt i terrängen. Tog 10 minuter längre att köra upp i morse, och all virvlande snö har gett mig lätt huvudvärk. Att använda helljuset var inte ens att tänka på. Tack och lov så var det nästan bara jag som var ute och åkte just då.

Under onsdagen hände det inte något att skriva om. Inte ett j-kla något! Jo, det förstås, detta att det började snöa vid 13-tiden, men är det egentligen något att slösa energi på? Det går bort tillräckligt mycket bara medan man irriterar sig på det.

Konferensen gick i stort åt till att diskutera vilket slags julpyssel (!) vi ska göra i år. 1½ timme! Och det utmynnade i ett ’jaså’, dvs inget blev bestämt, för en viss person var tvungen att gå ifrån vid 15.30, och man bestämmer inget när inte hon är närvarande, det lärde vi oss förra året! Tänk, ibland saknar jag tiden i Ånimskog, allt var så enkelt där. Man sa till varann:’ Vad tänker du göra i år?...OK, då gör jag detta.’ Hur fint och smidigt som helst. Det tog 5 minuter, och funkade jättebra när det blev dags.

Var på konsert i går kväll, och det var bra mycket roligare! Ale Möller Band, som i år har tillnamnet ’Africana’.

I maj i år reste Ale med sitt band till Senegal, där han knöt nya intressanta förbindelser med bl a sångerskan Mama Sadiu och flöjtisten Ousman Ba, båda mycket kända i hemlandet, och engagerade dem för en turné i Sverige. Med på köpet följde också Solo Cissikho, som spelade kora, en senegalesisk harpa. Den var gjord av en kalebass (naturligtvis, höll jag på att säga, större delen av alla afrikanska instrument verkar ha varit en kalebass i sitt tidigare liv), den absolut största jag sett, med mängder av strängar. Och den lät verkligen som en västerländsk harpa! Men Solo fuskar! Han har bott större delen av sitt vuxna liv i Oslo, så han talade klingande norska. (Det är en kul upplevelse när en afrikan öppnar munnen och det trillar ut ord som ’kempebra’ och ’grejt’) Suveränt duktiga musiker. Men jag saknade den jättelike Sebastien Dubé från Kanada, basist, med specialbyggd, femsträngad bas. Han tillhör originalbesättningen, och han är verkligen stor, den mannen! Blir man stående intill honom känner man sig som en pygmé. Han är som en sanktbernhardshund, lika lurvig och snäll som har är stor. Och Ale själv är väldigt underhållande, en riktig entertainer. De timmarna mellan 19-22 försvann i ett nafs, och musiken dunkade i både huvudet och kroppen resten av kvällen. Man ville liksom ta små danssteg emellanåt. En härlig upplevelse. Det är nog det bästa jag varit på i år, på Kulturbruket.

Eftersom jag inte har riktig koll på vad jag ska skriva om mer, så tänker jag sluta här och nu, innan det blir (mer) tramsigt. Går och sätter på kaffe i stället. Roligare, både för mig och er.

Önskar er en bra torsdag!

Det blev inget potatistryck i går, men det berodde inte på mig. Vår sjuka specialpedagog har mirakulöst nog tillfrisknat, efter att ha varit borta sen första veckan i september (’Typiskt!’ som Nalle Puh skulle ha sagt. Precis när verkade finnas en chans att Maria skulle kunna få gå in i stället för henne…), och i går dök hon upp och skulle ha mina två precis den timmen vi hade tänkt måla. Och idag blir det svårt därför att de ska ha idrott den timmen då bildsalen är ledig. Nåja, det kommer en dag på torsdag också. Då har vi ju något att se fram emot.

Marie Louise och Solveig godkände de sånger jag föreslog till de kommande festligheterna. Tack och lov att Solveig är duktig på att spela piano, då behöver vi inte fjäska för kantorerna i stan. Såna problem hade vi aldrig i Ånimskog. I och med att de flesta ungar ställde upp i kyrkans barnkör, så fick vi automatiskt låna en musikant från Svenska kyrkan som musiklärare. Här tittar större delen av eleverna närmast skräckslaget på en om man föreslår att de ska bilda en barnkör. ’Ställa upp i kyrkan? På vår fritid?? E´ru´nte klok???’ Det är nog bara på grund av 1 advent, Luciafest och skolavslutning som de över huvud taget vet om att det finns en kyrka här. Men det har allt varit i säck innan det kom i påse. Föräldrars åsikter färgar gärna av sig. Och det räcker om några mammor tycker det är onödigt, så har deras barn samma åsikt, och sen vill inte deras kompisar sticka ut genom att säga OK, trots att de kanske gillar att sjunga. Och på den vägen är det. Vi får tacksamt ta emot smulorna som faller från de lyckligt lottades bord. I år blir det en pensionerad pianist, som brukar spela i Missionskyrkan. Och han ’kan bara komma några gånger, så vi måste öva så mycket vi kan på egen hand.’ Man känner sig lite som den fattiga släktingen från landet. Solveig är inte så noga med att spela vid större evenemang, hon är lite…försiktig av sig, men till ’husbehov’ kan hon ställa upp, så just nu känns det som om vi kommer att fixa det här med flaggan i topp, för vi kan träna med henne när vi själva har tid, och behöver inte kräla i stoftet för någon från stan. Det var mycket ängsligare förra året. Då fick vi tre övningar, allt som allt.

Redan onsdag då, ja. Det bara rullar på, det känns som om man är i nerförsbacke just nu, man skulle behöva slå till bromsarna lite, det är så mycket man vill hinna med. Men det låter sig icke göras, tiden gör som den alltid har gjort, bara går och går. Så det är väl bara att hålla i sig och hänga med. I väntan på potatistryck får vi väl ta lite grupparbete om matpyramiden. En hög med tidningar och en sax är jättekul tycker mina ungar. Man hittar så mycket annat som är spännande än just det man ska koncentrera sig på. Fast de brukar ro i land sina uppgifter, så jag blir inte värst störd av att de läser lite serier eller annat. Vaddå? De läser ju i alla fall!

Coffeetime! Behöver en stor mugg nu, sen kanhända det blir en till när Eriksson kommer…

Happy Humpday!

Julevangeliet utdelat och genomläst. Det kom lite som en chock för en del, de som hade öronen någon annanstans förra julavslutningen, när jag berättade att det skulle bli deras tur i år. Men vaddå? Ett år är en evighet när man är sju år, så det var väl inte så konstigt. Det gick i alla fall riktigt bra när vi tittade igenom som hastigast för att de skulle få känna på det.

Känner mig lite seg just nu, det får inte bli alltför långt till kaffet. Kvällen i går var intensiv, vi övar till skivinspelningen för brinnande livet. I går körde han stenhårt med oss, tog om och tog om, tills i allra sista minuten, det blev nästan lite svag panik för att vi skulle rätta till efter oss och vara ute genom ytterdörren innan larmet gick på. Men det höll, tack och lov!) Det är inte vad jag önskar mig mest, att bli stående för att vänta ut Securitas kl 22 på kvällen. Beroende på var de är när de får larmet, så kan det dröja uppemot 20-25 min innan de är på plats.)

Fast det var nog nyttigt med en hårdkörning också. Det behöver sitta i ryggmärgen när det är så dags. Låtlistan är i stort spikad, men några lösnummer flyter fortfarande omkring, Alban vill inte bestämma för hastigt, utan behöver grunna lite mer på vilka de sista ska bli, och då är det ju inte fel om alla alternativ sitter där de ska.

Tyvärr hade vi inte själva 'ryggraden' med oss, John-Eriks bil knasade, så han kunde inte komma. Men, som Alban sa, det är inte helt fel att någon gång få känna på hur vi ligger till, när vi inte har den trygga basen att luta oss mot. Det gick rätt OK, fast det kändes nog lite vilset för några att ingen markerade takten, det märktes...

Lasse blev glad över boken om folkmusik, som vi gav honom som tack för jobbet med stämman. Annars får han skylla på frun, det var hon som tipsade om ämnet.

Idag ska vi leka med maten igen, det gör vi titt som tätt, och nu menar jag inte i matsalen. Vi ska göra potatistryck, det brukar bli rätt fina alster. Köpte nästan 2 kg potatis i går, hoppas det räcker nu, de får väl spara de mönster de karvat ut, så att ev. någon annan kan använda samma. Det ska bli skönt att byta ut de gamla teckningarna på väggen, de har suttit så länge nu, så det har liksom blivit ett med väggen, det är ingen som ser dem längre.

Sen ska jag Solveig, Marie Louise och jag sätta oss och titta på sångerna till luciafesten i kyrkan, och, framför allt, till 1 advent. Dit är det bara tre veckor!! Så nu brinner det i knutarna igen. Samma visa varje år! Man tror man har all tid i världen på sig när det står oktober i almanackan, plötsligt är oktober ett minne blott  och man blir lika förvånad varenda gång, trots att advent och Lucia legat där de ligger sedan urminnes tider! Att man aldrig lär sig!? Nåja, det ska snart vara gjort, velar de så bestämmer jag oss! Så det så!

Nej, nu måste jag ha kaffe! Tomgångskörning i all ära men det får finnas gränser…

Ha en trevlig tisdag, allesammans!

Vad det är lätt att föräta sig när man går till Thairestaurangen. Det känns som om jag är mätt fortfarande sen i går kväll. Men det är ju så himla gott. Och Kanya har väldigt duktig personal i köket. Det är väldigt frestande att ta en gång till och en gång till...och en gång för mycket. Och sen vill man ju inte lämna något heller, det kan ju se ut som om man inte gillade det... Varje gång säger jag till mig själv i förväg, att jag ska ta det lugnt, äta lagom mycket, inte kasta i mig som om det vore det första jag åt på en vecka, gärna ta om en gång, under förutsättning att jag inte överlastat tallriken (och det är inga dåliga tallrikar heller! Nästa storlek kallas bricka, tror jag...) första gången, och sen blir det samma visa igen. Så fort jag känner doften  därinne, så blir det ett stor hål där magen vanligtvis sitter...och så går det som det går. Mätt i flera dagar. Jag skulle vilja se den dag då jag går in där utan att praktiskt taget rulla ut efteråt. Den lär nog dröja...

Synd bara att Anna inte kunde gå med oss, fast jag förstår varför. Har man en tenta hängande som ett Damoklessvärd över huvudet, måste man koncentrera sig. Jag är faktiskt glad över att den delen av mitt liv är passerat, när man hade pluggande, skrivningar och uppsatser ända upp i halsen. Nog för att man har att göra ändå, men det är inte den pressen, att man är tvungen åstadkomma resultat till en viss tidpunkt för att få de poäng man måste ha. Vi får anpassa nästa besök där, så det inte krockar med något överhängande för henne.

Håller tummarna för att det har gått bra, vännen...

Nu måste jag komma ihåg att dela ut julevangeliet till mina barn idag. Det är en tradition sedan urminnes tider, att tvåan ska läsa detta epos på julavslutningen. Och det behöver tränas i god tid, så de kan sina repliker ordentligt. Även om de får lov att läsa innantill så känner de sig mycket säkrare om de kan det perfekt. Problemet är att jag har relativt få barn, jämfört med förra tvåan, så de kommer att få mer att säga per skalle, med vissa undantag. Han som inte läser över huvud taget, och hon som inte läser så där riktigt helt, måste ha lite att säga, eftersom de per automatik inte har något stöd av papperet. Det blir lite av en balansgång. Men jag ska öva med dem så pass ofta, att de av ren leda lär sig, bara för att slippa träna ända in på knutarna. Sen får man förstås be föräldrarna om hjälp att sparra dem lite där hemma också. Det är 6 veckor kvar nu. På den tiden ska vi också hinna lära oss ett par sånger till luciafesten om ganska precis en månad, men å andra sidan, där är det ju tre klasser som sjunger tillsammans, så då stöttar de varandra.

I kväll är det spelning på gång, troligen sista gången för året, om inte Alban vill annorlunda, och innan dess ska jag hinna med ett besök hon frissan. Dags att kapa lite toppar igen, det blir nog sista gången för i år, det också.

Men nu ska jag gå ut och sätta på lite kaffevatten, så jag kommer i gång på allvar!

Ha en fin måndag, och en bra start på veckan!

Den grå lördagen artade sig riktigt bra, när den fått lite tid på sig. Solen tittade stundtals fram, och det var ganska drägligt emellanåt. Tog en tur upp till Smyrna, och hittade en kjol i beige manchester, och en rödrutig skjorta som såg väldigt skön ut. Dessa två kostade tillsammans 50 riksdaler. Ganska humant, tycker jag.

Tvättade en drös krukor från altanen. Margueriterna som jag köpte i juni har envist fortsatt att blomma, trots både blåst och frost, men nu förhärdade jag mitt hjärta och slängde dem. De stora hängpetuniorna är lika kaxiga. Trots att jag inte vattnat dem på över en vecka så blommar de vidare. De får hänga tills nästa helg, men sen får det nog vara bra för dem också. Det vore skönt att få ner allt i förvaringslådan innan det blir gôrvinter.

Nu har jag också fått en rimlig förklaring till den mystiska avåkningen i fredags morse. Precis som jag trodde så levererade lokaltidningen rapport i går. Han hade trillat dit runt midnatt, då det mycket riktigt var snorhalt på vägen. Snöovädret, som jag och Carin var ute och hade skoj i ett antal mil söderut, sträckte sig ända uppåt värmlandstrakten. Han var tungt lastad och hade väl försökt att dra på lite när han kom över krönet på backen för att få upp farten igen, men si det gick inte alls! Han fick sladd på hela härligheten drog över på fel körbana och fick en mötande bilist att nästan skita knäck, innan ekipaget kom över på höger sida igen och mulade rakt ner i diket. Den mötande bilisten klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och så även han som hamnade vid sidan av. Men det gick inte att bärga bilen som den var, den var för tungt lastad, så de fick vänta in en annan bil och lasta om innan de kunde påbörja arbetet med att få upp den. Så det var sista rycket som togs när jag körde förbi. Släpet hade de nog redan fått loss och forslat iväg, för såvitt jag kunde se så hade den inget släp påkopplat. Därav bristen på utryckningsfordon. Det behövdes väl inte fler än de två målade, med ljusen på för att hålla oss andra i herrans tukt och förmaning när vi passerade. Skönt i alla fall att ingen (mer än bilen) kom till skada. Det tar ju ett tag innan man vant sig på att köra i slask, det är lika nytt varje vinter. På något vis lägger väl hjärnan undan information som inte är nödvändig för tillfället, och sen ska den plockas fram och ses över, eventuellt justeras lite innan den är klar för användning igen. Sen tar det ett par omgångar i snösvängen innan minnet säger ’Aha! Så var det! Nu känner jag igen mig!’

På ett sätt är det väldigt skönt att vara ute så tidigt på morgonen. Om det skulle gå över styr, så är risken för att någon annan bilist befinner sig på samma ställe ganska liten, jag möter inte så överdrivet många. Men samtidigt är det inte totalt öde. Förr eller senare kommer det någon, om man skulle behöva hjälp. Vilket Gud förbjude! Jag har haft otrolig tur under alla år. En enda avåkning på 29 år. Tack och lov på en smal liten väg, där man inte kunde köra fort...eller borde, kanske jag skulle säga! Avåkningen jag gjorde var frivillig, nämligen. Valet stod mellan snövallen och bredsidan på en mötande Volvo, som fick sladd efter att ha tagit en kurva i alldeles för hög fart. Jag  (eller snarare, reptilhjärnan valde) snövallen, och Volvon slirade vidare neråt med minsta möjliga marginal. Han stannade inte ens för att se hur det gick med mig, den j-veln!. Nu var det ingen fara, jag satt bara fast i snön. Som tur var kom en snäll människa förbi, skjutsade upp mig de 3-4 kilometrarna till Edsleskog, där jag jobbade då, och ringde en granne som drog upp bilen på vägen åt mig när skoldagen var slut. Slutet gott, allting gott.

Gott skulle det vara med en kopp java nu. Sen ska jag titta efter hur dagens väder artar sig, plocka fram grattiskort, fira far i huset på Fars Dag, och fixa frukost.

Önskar er alla en fin söndag!

Grå lördagsmorgon, men frosten har dragit sig tillbaka tillfälligt. 4 plusgrader, till skillnad från gårdagens 1 grad, åtminstone var det det när jag drog iväg. Jag kände inte av någon halka, men jag kan väl inte direkt påstå att jag testade heller. Bäst att inte väcka den björn som sover. Jag har liksom vant mig på att köra i 70 större delen av vägen    p g a vägarbetet, och faktiskt ligger jag oftast kvar i det läget även efter Ånimskog, där arbetet upphör. Det var jag extra glad för just i går, för när jag hade slingrat mig uppför och igenom alla kurvorna och var nästan uppe på krönet, såg det ut som ett j-kla disco en bit framför mig. Två polisbilar med roterande blåljus, en bärgningsbil och en lastbil liggande på sidan i diket. Jag hann tänka en hel del på de sekunder det tog innan hjärnan tagit in hela scenariot. Typ: ’F**n också, är det halt fastän jag inte fattat det??’ Jag bromsade väldigt försiktigt, visserligen stod det ju redan en bärgare där, men han var ju så att säga upptagen, fast jag kunde inte känna att det släppte.

Blåljus är en av de otäckaste syner jag vet i trafiken! Speciellt om hela räddningstjänsten är på plats. Nu tänkte jag att det var nog inte så illa ändå, eftersom det bara var polisbilar. Men hjärtat far likafullt upp i halsgropen, pulsen ökar och adrenalinet strömmar till. Och gissa om jag körde väldigt försiktigt de få km som var kvar till jobbet!

Fast...det är en sak jag inte riktigt förstår. Den plats där lastbilen låg sägs vara den högsta punkten mellan Göteborg och Karlstad, backen upp är spikrak, lång och brant. De flesta tyngre fordon brukar tappa det mesta av farten innan de kommit ända upp, så hur i helsike kunde han få sladd och köra av däruppe?? Om han varit på väg nerför hade jag kunnat köpa det, men...uppför? I och för sig, han kan ju ha somnat, förstås, det är väl troligare, eller han kanske tappade alla lastbilsförares livlina, mobilen, för han hade liksom glidit av parallellt med 45:an, jag tittade när jag åkte hem, och det såg ut som om ett mindre flygplan hade buklandat i diket, alldeles upprivet på en lång sträcka. Ja, det lär väl stå i tidningen frampå dagen. Egentligen kvittar det, men lite nyfiken blir man ju...

Idag ska jag ta en tur upp till Smyrna-shopen, tror jag, det var länge sen jag var inne där nu. Kanske har de fått in något nytt och trevligt. Det brukar alltid hända någonting mellan varven, om det så bara går ett par veckor.

Lite middagsmat får det bli också, åtminstone till idag, imorgon är det ju Fars dag, och då fick jag en tanke om att jag ska bjuda far i huset och mina barn till Thai-restaurangen. Lite festligt får det väl vara, presenter vill han ju inte ha, så...i stället för. Och det är ju alltid roligt om Anna och Carin har tid att följa med. Får höra mig för om det, men innan jag gör nånting annat ska jag sätta på kaffevatten!

Ha en fin lördag, och ta det försiktigt!

That was that!! Eller, om man så vill; This is it! Hur många artister fortsätter att göra succé och slå rekord efter sin död? Ja, jag vet inte svaret på den frågan, men jag vet att Michael Jackson inte är död! Även om han inte längre är fysiskt närvarande, så finns han med. Det kändes i går, det var nästan magiskt att se filmen,  konsertfilmen som bygger på repetitionerna till den tänkta comebacken för "the King of pop" innan hans tragiska bortgång. Men även efter sin död fortsätter Michael att trollbinda sin publik. Trots höga förväntningar överraskar nämligen This is it med sina framgångar världen över. I Sverige var biljetterna till filmen helt slutsålda under premiärhelgen. Att den killen verkligen tänkte ge järnet den här sista gången finns det inga tvivel om. Han var helt suverän. Han verkade så glad och avspänd, som om han riktigt längtade efter att få visa att än var han inte slut, vad folk sen än tänkte och tyckte. Här dansade inget vrak, den saken var säker! Det känns väldigt bra att de fixade till den här filmen, så att som hellre risar än rosar kan se, att han inte var en avdankad artist med dödslängtan, utan en stjärna, en klart lysande stjärna! Han är oövervinnerlig! The King of Pop lives for ever!

Detta var Carins tredje gång, och min första. Tyckte som sagt den var fantastisk, men jag tror ändå jag nöjer mig med detta besök. Man ska sluta när det är som bäst, och bättre än så här kan det aldrig bli.

Den mesta snön lät vänta på sig. Det kom ett rejält driv in över området vid 6-tiden, precis när jag hade hämtat mjölk i matsalen. Alldeles vitt i luften, hårda små snökulor, nästan som hagel. Det är inte så väldigt många meter mellan husen, men jag var alldeles igenmurad när jag äntligen hittade trappan. Inte vågade jag springa heller, i mina foppa-tofflor. Så det var bara att försöka reparera skadorna, handdukstorka håret, snygga till det (tur att jag har en flaska spray här!) torka bort mascaran som runnit, m m, innan jag fick kaffet. Efter bara ca 5 min upphörde snöfallet lika hastigt som det börjat, precis som om någon tryckt på en knapp. Och sen snöade det inte mer under förmiddagen, till ungarnas stora besvikelse. Vad ÄR det med snö som gör barn alldeles galna? Jag minns att jag också var det, men jag kan inte minnas varför. Har nog förträngt det, och anledningen till det är förmodligen såna situationer som hemfärden från bion i går. Det var lugnt och stilla i Vänersborg, men efter bara några km kom vi in i ett nederbördsområde, som tilltog ju längre norrut vi kom. När vi hade ca 25 km kvar var det riktigt uruselt, 2 dm blötsnö på vägen och full snöstorm. Två bilar i diket med bara några km emellan. Men vi klarade oss ur det med hedern och bilen i behåll, när vi var nästan hemma hade stormen bedarrat och vägbanan var ren. Då var vi i rätt stort behov av kaffe, båda två!

Och så är fallet även i detta nu! På med vattenkokaren!

Ha en fin fredag, och se upp i trafiken!